Utmaning är ett ord som ofta överanvänds. Men i det här fallet tycker vi att det är helt rätt benämning på det Anton Blomberg gav sig på i somras. Med 10 procents syn sprang han Idre Fjällmaratons 28 km.
I våras hörde en kille av sig och funderade på om han skulle klara att springa 28 km. Han berättade att han har cirka 10 procents syn och var lite orolig över att det är stenigt i fjällen.
Vår första tanke var något i stil med: ”Men herrejävlar, är killen helt galen?!”. Det är ju trixigt nog på vissa partier längs banan även med intakt syn.
Vi snackade mer med den här killen, beskrev banans olika partier och han kom fram till att tillsammans med en följeslagare skulle det nog gå bra.
Huvudet tog stryk
Och visst besegrade Anton Blomberg de 28 kilometerna på Björnens stig! Vi var så klart nyfikna på hur han upplevde sitt lopp.
– Det var jättekul! En riktig upplevelse! Men visst var det jobbigt. Huvudet tog stryk tidigt. Det är koncentrationskrävande löpning, jag springer på helspänn och måste hela tiden vara beredd att parera. Men det funkade bra. I vissa partier där det var mycket sten valde jag att gå. Efterhand blev jag förstås trött i kroppen också. Det var en utmaning men jag hade bestämt mig för att klara det!
Antons syn är på grund av ögonsjukdomen LHON nedsatt till cirka 10 procent.
– Mitt centrala synfält är skadat, så där ser jag bara ett färgsudd. Det medför att fokus och avståndsbedömning blir sämre. Däremot är mitt periferiseende bra, så jag får med mig helheten och kan njuta av vyer och utsikt. Och min motorik funkar bra. Avståndsbedömningen är svår, jag lyfter ofta mer på fötterna än jag behöver när jag springer för att vara på säkra sidan. Det kostar så klart en hel del extra energi under ett långt lopp.
Vill springa på utför
Nedförsbackarna i Idre upplevdes som svårare än uppför.
– Jag springer ju fortare utför och vill försöka plocka in lite tid. Partiet i skogen upp från Burusjön mot Nipfjället var också klurigt för mig. Stigen var smal och det var en kant ner på ena sidan. Jag måste ibland hoppa åt sidan när jag behöver parera och det fanns det inget utrymme för där.
– Toppen av Städjan var suverän, vilken go känsla att vara uppe! Klättringen dit var tuff. Nedför Städjan kunde jag dessutom plocka placeringar, så det är jag nöjd med. Och när sista backen var avklarad, då kände jag att nu klarar jag det – nu är det bara att springa!
Som följeslagare fick Anton med sig sin sambo.
– Vi springer tillsammans och när det är stora skillnader i terrängen, exempelvis en stor sten eller nivåskillnad, och när terrängen skiftar, så varnar hon mig. Hon är betydligt bättre än mig på att springa och var riktigt pigg när vi kom i mål. Nästa år får vi se om hon kanske vill springa själv istället.
För ett nästa år blir det.
– Ja, absolut! Jag ska öka träningsdosen och framför allt ska jag träna mer backe.
Anton jobbar som ekonom på Special-Elektronik i Karlstad. Halva företaget, 22 personer, var med och sprang Idre Fjällmaraton i år.
– Vi sprang antingen 12 km eller 28 km. Det var en häftig upplevelse att komma till Idre och möta fjällen. Vi hade riktigt kul och det gick bra för alla. 2020 kör vi igen!
När känner du dig oslagbar?
Framför allt när jag fullföljer något som många tror jag inte ska klara. När folk tror att det är för svårt för mig, blir jag bara mer inspirerad att göra det. Jag känner mig oslagbar när jag motbevisar dem!
Foto: Fjällfoto
