Robbin Kantarp tänker hitta rytmen i idre
"Där och då kände jag att det här loppet hade satt sig i min själ"

"Där och då kände jag att det här loppet hade satt sig i min själ. Det hade gjort någonting med mig som människa. Idre, löpningen, utmaningen, känslan. Att ta nästa kliv. Att sväva utanför komfortzonen. Hit skulle jag definitivt tillbaka."
Magnus Thorn sprang Björnens stig 28 km i somras. Den upplevelsen var så bra att han inte bara bestämt sig för att springa 45 km i sommar, utan han har även valt att tatuera in Idre Fjällmaratons sollogga på överarmen! Det här vill vi så klart veta mer om, här kommer Magnus berättelse:
Känslan i sista backen ner. Krampen i vaderna som hängt i sedan stigningen upp från Gränjesåsvallen. Ner mot tunneln, in mot torget, all publik, den magiska fjällsolen. Känslan av att jag kommer att klara av det. Tidsmålet som jag visste att jag skulle nå, knät som inte hade vikit ner sig. In på mattan, sista metrarna in mot linjen, peppen från alla människorna. Över linjen och en överväldigande känsla som strömmade genom hela kroppen. Känslan av att vara oslagbar. Utan tvekan en av de bästa känslor jag upplevt. Någonsin.
Idre Fjäll. Som jag annars mest upplevt i vinterskrud. Åkt utför, på längden, gått med snöskor upp på Städjan, burgare på Charlies och Vildmarksnästet, bastun i stugan i Gammelsätervallen. Löpbandet på gymmet i februari, dagsturerna ner till byn för att handla. Det rökta renköttet och den skummande ölen efter en dag utomhus. Luften, den bitande kylan, de tunga snöfallen. Och solen. Gnistrande mot snön.
Men den här gången var det en helt annan vistelse och utmaning som väntade. Efter fyra dagar med vandringar tillsamman med min fru Linda, runt Nipjället, upp på Molnet, utflykt till Grövelsjön och Silverfallet, acklimatisering och vandring på ledarna, så kom lördagen och den största utmaning som jag ditills tagit mig an som löpare. Björnens stig, och 28 km löpning i fjällmarker. Allt annat än en promenad i parken.
Start på skidskyttearenan och perfekt väder. Sol, knappt någon vind att tala om, runt 11-15 grader. Nästan för bra för att vara sant. Klockan slog 11.20, och första kilometrarna ner mot Burusjön, som jag annars bara sett i is och vintertäcke, låg framför mig. På andra sidan Bergevägen första klivet ner i myrmark. Suget, den kalla våta känslan som la sig som en filt runt fötterna. Redan där kände jag att det här blir något speciellt. Det var en märkligt skön känsla, motstånd på ett helt annat sätt än vad jag tidigare upplevt på mina många mil på asfalt och grus. Jag hade sällskap med min svägerska Helena, en rutinerad orienterare som var betydligt mer van vid detta. Så jag fick dra nytta av hennes erfarenheter.
Sträckan ner till stationen vid Burusjön flöt på bra, det var riktigt fin löpning. Vatten, banan, en bulle, och sen vidare upp mot Nipfjället. Genom skogen, en del partier med gång, andra där man kunde springa på lite mer. Förbi Nipvallen där vi hade varit några dagar tidigare under en av vandringarna. Sedan upp på kalfjället, Trollvägen på höger sida och mot stationen vid övre parkeringen. En gammal barndomsvän peppade på några kilometer tidigare, och känslan var väldigt bra. Vätska, russin och choklad. Kände där att jag hade mycket krafter att disponera, och nu väntade löpningen över fjället in mot Städjan. Det var den mest behagliga delen av banan. Vidunderliga vidder, fantastisk natur och varierad löpning. Nu väntade Städjan. Från samma sida som jag tagit mig upp med snöskor några år tidigare.
Och där började den verkliga utmaningen. Händer mot knän, ett steg i taget. Systematiskt, mekaniskt, och med 18-19 km i benen, f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t jobbigt. Hämtade syre efter halva vägen, in i det igen, och sedan, äntligen uppe; den känslan. Utsikten, andetagen, energin som började fyllas på igen. Några sekunders stillhet, och det slog mig hur förbannat vackra de här fjällen är.
Efter det tog utförslöpningen vid, en susning av krampkänning kom smygande men det flöt på förhållandevis bra ner mot Gränsjesåsvallen. En tablett mot krampen. Började känna mig sliten. Så lite dryck, choklad en bulle gjorde ändå att det kändes lite bättre inför den sista klättringen uppför.
Men precis när den intensiva klättringen tog vid kom krampen. Jag stod still. En riktigt elak smärta som ilade genom benen. Det slog mig att jag kanske inte skulle kunna ta mig vidare. Att jag skulle bli kvar där. Vem ringer jag? Skulle jag bli hämtad? Det fick bara inte hända.
Men jag lyckades på något sätt häva krampen genom att stretcha, och sakta men säkert ta ut stegen så jag kom i rörelse. Urkramandes de sista krafterna, pannbenets sista fas. Så det var en befriande känsla när jag till slut nådde toppen och började jogga nedåt. Hela tiden lugnt och stilla för att hålla tillbaka krampen. Och när jag sen skymtade Våffelstugan, Vildmarksnästet och hörde publiken längs sista sträckan in mot målet kom alla krafter tillbaka. Det var en sån skön smärta blandat med eufori som bar mig den sista kilometern i mot torget. Det sjöng av smärta i musklerna, och det sjöng i huvudet. En helt underbar känsla.
Där och då kände jag att det här loppet hade satt sig i min själ. Det hade gjort någonting med mig som människa. Idre, löpningen, utmaningen, känslan. Att ta nästa kliv. Att sväva utanför komfortzonen. Hit skulle jag definitivt tillbaka.
Knappt tre månader senare lade jag mig på britsen på Bläckbruket i Uppsala. Idre Fjällmaratons logga, en illustration av den samiska solen, tatuerades in på överarmen. Solen, ljuset, vindarna, ursprunget. Så vacker. Den ska följa mig resten av livet. Alltid finns där. Och när det tar emot på träningsrundorna, när det känns som allra jävligast, då ska jag snegla ner på den och suga i mig kraften i allt som den symboliserar.
20 augusti är det dags igen. Inte 28 km den här gången, utan 45. En tuff träningsperiod väntar med start tidig vår. Bågen är spänd. Och solen är med mig.
