Helena Fröhler berättar om sitt lopp.

”Jag valde att springa sakta i början för att inte bli trött eftersom detta var första gången för mig. I början var det stenigt men sedan blev det lite bättre. Efter ett tag började det blir lite blötare och jag kom till en myr. Jag hoppade fram mellan tuvorna för att inte blöta ner skorna. Det gick bra. Glad i hågen lufsade jag vidare. Hade ju hört så mycket om Chocken. Det var väldigt jobbigt. Min träningsklocka sa hela tiden; träningen pausad, träningen startad, träningen pausad. Det gick alltså för sakta så den trodde att jag stannat.

Efter ett tag, när jag övervägt om jag skulle lägga mig ner där uppe och vänta ett par dagar så någon skulle komma och hämta mig, så beslöt jag mig för att kämpa vidare. Då kom jag till ett parti där det var ännu blötare och sumpigare, jag var så trött så det var sluthoppat på tuvor för att inte bli blöt. Det var tvärtom skönt att bli blöt och kall, så fötterna fick lite svalka. På vägen ner mot fäbodvallen och målet fick jag ett lycko- och energirus. Då var ingenting jobbigt och det kändes som om jag kunde och ville springa flera timmar till. Så nu har jag fått mersmak på det här....”