Jenny Sverker (längst till vänster på bilden) berättar om sin känsla under Salming Idre Fjällmaraton.

”För några år sedan åkte jag och en kompis upp till Idre en helg i augusti. Jag föll handlöst! Det var magiskt! Vi cyklade och vandrade i detta fantastiska landskap, så när jag lite senare fick vetskap om fjällmaran som går så var starten självklar. Av olika anledningar dröjde det men i år kom jag till skott.

Vi var ett gäng som skulle åka upp tillsammans. Alla med olika förutsättningar och mål. De landade i att 28 km skulle vara "lagom" men jag ville mer. Jag ville känna mig oslagbar! Bli oslagbar.

Att jag inte alls har kropp och egentligen inte fysik, det struntade jag i och slängde iväg en anmälan till Renens stig. Veckorna kändes långa men så var det dags. Jag var egentligen inte nervös på starten, jag var ju där jag ville vara. Otränad men med ett jävla pannben. Det var magiskt!

Kanske svårt att tro då mer än halva loppet bestod av regn och dimma. Men jag visste ju ändå hur det ser ut. Å att tassa fram i det magiska, dimmiga gjorde upplevelsen ännu större. Jag tvivlade inte en gång på att jag skulle komma i mål, det visste jag att jag skulle.Men känslan när jag kommer upp på Gränjesvålen för att sedan vända ner mot mål, den är helt oslagbar. Alla borde få känna så någon gång i sitt liv. Oavsett vilken bedrift man tagit sig för. Stoltheten att sedan stå vid målet och få ta emot alla mina vänner, en efter en som också klarat sina mål. Se deras lycka och få dela den med dom! Det ÄR oslagbart!”