”Lyckoruset började komma”
Nannie Johansson beskriver sin målgång på Idre Fjäll.
”Mitt bästa minne från årets upplaga av Idre Fjällmaraton är känslan av att passera mållinjen. Tårarna rann nedför mina kinder. Känslorna gick inte att hålla tillbaka. Efter 45 km med blod, svett och tårar fick jag äntligen sätta mig på marken i målområdet.
Nervositeten var stor inför loppet. 45 km, toppar och dalar med en hejdlös massa höjdmeter. Skulle jag klara det? Aldrig tidigare hade jag sprungit så långt. När jag stod där vid startlinjen och lyssnade till Sveriges nationalsång som ekade i högtalarna indelade jag mig själv att det är ju bara att sätta ena foten framför den andra. Hur svårt kan det va? Och pang, så gick startskottet och ett ringlande tåg av löpare stack iväg.
Efter ca 22 km var benen trötta och vurpan blev ett faktum. En kullerbytta bland stenarna resulterade i två blödande knän. Jag blev sittandes en stund. Adrenalinet kvävde den värsta smärtan men kunde jag fortsätta? Som ”tur var” hade jag svarta tights på mig vilket gjorde att jag inte kunde se hur såret såg ut och hur mycket blod som hade runnit längs med smalbenet. Ingen minns en fegis! Haltandes fortsatte jag och efter en kilometer kunde jag springa på som vanligt igen.
En kilometer i taget. Många gifflar, vingummi, glas med coca cola och delicatobollar gjorde resan en aningen lättare. Sista 15 km var brutala. Obanad terräng, trötta ben, genomblöt, blödande sår och ett huvud som bara skrek ”stopp, det går inte längre”. Nu har jag inte fött barn, men de sista 15 km kan vara det värsta jag gjort i hela mitt liv.
Lyckoruset började komma när jag lyckats ta mig uppför Chocken... målet var nära, jag skulle klara det!
Efter att ha passerat målgången kom tårarna. Känslan av att ha klarat det, oslagbart! En sjuksköterska kom fram till mig, när jag satt där i målområdet. ”Jag ska nog ta och titta lite på ditt ben” sa hon och drog upp mig från marken. Det fick bli en liten tur till läkarmottagningen. Fick träffa en underbar läkare som sydde och plåstrade om mig. Tre stygn senare, en lång varm dusch och med mat i magen åkte jag hemåt. Den kalla cidern som jag fick, väl hemma på grusgången kan vara det bästa jag någonsin smakat!”