Paula Andersson har dimmiga minnen.

”Mitt bästa minne är när vi kommit upp på Städjan, det var alldeles dimmigt och vi skulle neråt igen. Vi skulle springa utför, det var väldigt brant och vi såg ingenting. Fantastisk känsla att rulla in där i det gråa, blöta och inte riktigt veta vart vi skulle eftersom det var en ny del av banan också.”