Magnus Thorn vände en tuff start till en fin upplevelse.

”Det här handlar ju om ett bästa minne från loppet i augusti, men det tar sin början i något som skulle kunna ha utvecklats till ett av det sämsta minnena. Efter ca 15 kilometers löpning, på den finfina sträckan bakom Nipfjället, fick jag känningar i mitt högra knä. Efter flertalet operationer så får jag alltid kalkylera med att jag kan få ont, vilket skönt nog nästan aldrig inträffar numera. Men det var några tvära korta nedförspartier där det var mycket sten och eländig terräng, som jag inte var tillräckligt noga med att parera och hålla flytet i steget. Så in mot den extra stationen i Svens Foskdalen fick jag släppa mitt sällskap och dra ner på tempot, och jag landade i att det här kommer att bli jobbigt, framförallt i nedförslöpningar. Lite vatten, stretch och vila gjorde mig ändå gott, och upp mot Nipfjällets station gick det hyfsat smidigt.

Sedan kände jag under vad som normalt förväntas bli en härlig sträcka, den på kalfjället bort mot Städjan, att det blev en påtagligare smärta i knät. Dimman låg tät, vinden tilltog och regnet kom. Ingen vidunderlig utsikt, inga magiska vyer, bara grått och blött. Jag hade det riktigt kämpigt fram till foten av Städjan, och där hade jag mer eller mindre landat i beslutet att bryta loppet. Något som jag inte ens hade kalkylerat med tidigare. Det alternativet hade aldrig funnits. Bara tanken kändes som ett riktigt nederlag. Men jag tänkte att OM jag nu ska bryta loppet, då ska jag ändå ta mig upp på Städjan först, banans högsta punkt. Det var väl pannbenet som plockades fram, och efter mödosamt klättrande var jag uppe. Helt plötsligt kändes vinden lenare, regnet varmare och var det inte så att det sken upp där bortom fjällen?

Jag bestämde mig för att fortsätta. Den känslan var riktigt fin där uppe på toppen, och mitt bästa minne från årets lopp. Vi hade vår stuga i Söderbyn på Idre fjäll, och jag måste ju på något sätt ta mig hem oavsett. Krafterna återkom, och även om jag fick slita ont så var det med glädje jag gjorde det.

Jag tror att Idre Fjällmaraton kan locka fram det bästa ur var och en. Naturen, arrangemanget, helheten. Det ger en krafter som man kanske inte trodde att man hade. Det är väl också det som är att känna sig oslagbar.

(Jag förespråkar definitivt inte att springa skadad, men för mig var den en känsla som jag var bekant med. Jag visste med största säkerhet att jag inte skulle göra det värre, och att det skulle lägga sig efter några dagar, vilket det också gjorde).

Återkommer jag nästa år? Kommer Blåvitt från Göteborg?...”