Kristofer Låås har gjort 2.16 på marathon, och trivs minst lika bra i skogen. Han tog SM-silver på 30 km i juni, i augusti springer han Renens stig i Idre.

– Trail är roligare än väg, där handlar det så mycket om tider – jag tycker inte att det är så motiverande. Det roliga är att tävla mot andra. I skogen händer det ju saker hela tiden, nästan så att man glömmer bort att man tävlar. Det handlar inte bara om tid och att optimera varje promille av loppet tar på kroppen. Ett marathon är egentligen något man nästan inte klarar av.

– Jag var fotbollsspelare, och började springa 2016. Har alltid tyckt att det är kul att springa i skogen och har sprungit lite traillopp då och då utöver vägsatsningen. Så steget till skogen är inte så stort för mig. I framtiden vill jag gärna kombinera väg och trail, jag tror att jag kan konkurrera i toppen i båda. Det känns som att jag har mycket kvar att ge på väg, så jag lämnar inte den än. I höst kommer jag att springa SM på 10 000 meter på bana, och Ultravasan 45 km som ju är som Lidingöloppet i underlag. Sedan springer jag Salming Idre Fjällmaraton 45 km och Stockholm Halvmarathon. Jag ser Ultravasan som en förberedelse inför Idre. Snart blir det uppladdning med två veckor på Österlen, där springer jag bland annat intervaller på stig vid Kåseberga. Det gäller att få till pass i hög fart i skogen.

– Min sämsta del är teknisk utförslöpning. Jag märkte på SM att jag tappade på Martin Nilsson nedför, men jag är bra uppför. Planen i Idre blir att hålla en jämn fart och ha krafter kvar hela vägen. Jag ska inte bry mig så mycket om vad som händer i inledningen av loppet, utan bida min tid och lita till min uthållighet. Jag ska träna utför för att inte tappa för mycket där, men de andra kommer att vara bättre tekniskt så är det. Jag ser jättemycket fram emot Idre. Har sprungit mot Nilsson, Hultegård och flera av de andra förut, och jag blir sugen på att utmana dem i trailtouren också.

En träningsvecka så här på sommaren består ofta av tävling, så den är inte helt representativ. – Jag tycker om att köra kvalitet och tävla mig i form. Men i år har jag satsat på att hålla i kvantiteten och köra fler mil per vecka. Alla konkurrenter springer mer än mig. Under grundträningen kör jag 13 mil per vecka i tre veckor, sedan tar jag en lugnare vecka. Det blir tre intervallpass per vecka, med ett längre på lördagar och sedan ett långpass på söndagarna. Jag springer alla distanspass på stig.

Kristofer springer numera för Keep Up RC, klubben han startade tillsammans med en kompis för några år sedan.
– Det är ett samarbete med Adidas där vi skapar ett nätverk för att hjälpa dem att hitta atleter. Målet är att få in mer resurser i löpningen så att fler kan satsa.

Själv är Kristofer civilingenjör och jobbar på Svenska Kraftnät där han projektleder utbyggnaden av stationer för stamnätet.
– Det är bra, jag kan jobba mycket hemifrån och har möjlighet att träna under dagen. För mig är det viktigt att det finns mer än bara löpningen.

Beskriv din känsla av att vara oslagbar?
– Jag fick faktiskt den känslan under Stockholm Marathon i år. I stunden var jag stark, gick upp och drog klungan för att grilla dem i en backe. Samtidigt är jag medveten om att den känslan även är naiv, att jag kommer att få stryk i slutänden. Sedan känner jag mig oslagbar när jag känner mig starkare än de omkring mig och springer om folk. Känslan som infinner sig vid 37 km i ett marathonlopp, då jag vet att jag kommer att klara detta – det är också känslan av att vara oslagbar.